Älskade O sover middag i sin säng. Jag sitter i soffan som så många gånger och och tittar på TV och äter lunch. Jag väntar på att O ska vakna så vi kan leka igen.
Tankarna flyger i huvudet. Jag har verkligen varit hemma från mitt jobb i 2år. De två mest välfyllda år som jag någonsin har upplevt. Jag ångrar inte en sekund. I vissa stunder förstår jag inte att jag är mamma. Jag, mamma? Hur gick det till? I andra stunder kan jag inte förstå vem jag var innan jag blev O's mamma. Utan O skulle jag vara en sämre människa, det är jag helt säker på.
Det är roligt att tänka på hur mina värderingar och prioriteringar har förändrats under de senaste två åren.
Imorgon är det början på en ny vardag för oss. Vi ska på inskolningssamtal på dagis. Min lilla O ska börja på dagis. Han kommer att älska det. Jag är övertygad, eller vill i alla fall vara det. Det som känns jobbigast är att han ska sova middag där, och vakna där, utan att jag finns där och kramar om honom när han vaknar. Det känns JÄTTE jobbigt. Att någon annan ska få träffa min son mer än vad jag gör. Det känns konstigt.
Ja visst är det en jobbig känsla att det är andra vuxna som kommer att träffa ditt barn mer. Men man kan ju alltid jobba lite mindre %. Inte för att det gör så stor skillnad på det jobbet du har idag. Kan bara säga att känslan är övergående, helt naturligt med lite separationsångest! Det kommer att gå hur bra som helst, det är jag övertygad om. På med cykelhjälmarna bara :-)
SvaraRaderaJa det är en stor omställning, men det är nog värst för föräldrarna och man vänjer sig. O kommer att älska att vara på dagis och träffa alla nya kompisar!
SvaraRaderakram Ida