måndag 16 juli 2007

Vi tar det från början...

Det var inte direkt tänkt att det skulle bli så här.

Det hela började med att jag fick tromboflibiter på armarna och var tvungen att sluta att äta mina p-piller. Jag ville inte riskera att propprna skulle sätta sig i benen. Det var mina arbetskamrater som sa att jag borde gå till doktorn med mina misstänksamma blåmärken. När jag kom tillbaka från tantdoktor och berättade vad det var jag hade på armarna la dem ihop ett ich två och förstog genast att jag nu var utan p-piller i kroppen. Det skämtades friskt om att chefen redan nu skulle börja leta reda på en vikarie som skulle ersätta mig om nio månader. Visst, jag hängde med på skämten. Sanolikheten att man blir gravid första månaden efter att man har slutat att äta hormoner, vilket jag har gjort i ca 10 år, är pytte liten. Jag har dess utom struma vilket ska, enligt regelverket göra saker och ting mer komplicerat.

Men någon måste ju vara undantaget som bekräftar regeln.

Gravid blev jag i alla fall ganska omgående. Jag har idag varit utan mina p-piller i ca 6 veckor och är gravid. Fråga mig inte när jag blev det, för jag har ingen aning om när ägglossningen var. Min kropp tog nog tillfället i akt så fort jag hade avslutat p-pillrena och tänkte att nu jäklar ska jag ta igen för de senaste 10 åren. Det skulle kunna vara en komination av det och otroligt tappra simmare från min sambo. Sen ska det inte skjutas under stolen med att vi har tränat en del på själva produktionsförfarandet, och vi kanske hade uppnått nån form av perfektion. Vem vet.

Nu har jag i alla fall en pricken i magen. Prick är inte så stor just nu, mest en lite cellhög. Jag ser fram emot en härlig berg och dalbana som ska pågå i 9 månader.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar