Det luktar rök, brandrök. Det brinner i skogarna i
Västmanland. Och röken blir en ständig påminnelse av de hemskheter som branden
för med sig. Jag hör helikoptrarna surra, vattenbombsflygplanen dånar förbi när
de har kommit in till flygplatsen för att tanka. Och hela området är tystare,
mer stillsamt. Man håller sig inne, drar ner hastigheten på fläktar.
Och jag slås av tanken av ”Hur skulle jag agera om det brann
i skogen bakom oss? Vad skulle jag ta med mig? Vart skulle vi ta vägen?” Jag
hamnar i någon form av prestress. Jag vet att det inte är fara och färde, men
jag kan ändå inte stilla tankarna. Det där farliga skulle faktiskt, rent realistiskt,
lika gärna ha hänt i närheten av oss. Jag är nog lite känslig på så vis. På
jobb är jag skyddad i min yrkestitel. Här kan jag se och ta hand om diverse
hemskheter, och lättare hantera dem rationellt, lämna dem på jobbet. För bara
han där uppe vet hur mycket ledsamma människoöden jag har träffar genom mina år
på barnavdelningen. Men det är lättare att hantera.
Och så tänker jag på alla de människor, vars hem och liv
aldrig kommer att bli som de var för bara en vecka sedan. Ord kan inte beskriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar