I måndags kom första kullen med studenter till avdelningen. Som vanligt var jag övertydlig med att tala om att jag ställer krav på dem. Krav att dem ska veta vad dem vill lära, reflektera medvetet både med mig och handledarna och att komma väl förberedda till bedömningarna. Jag är även tydlig med att jag kommer att göra mitt bästa för att dem ska lära sig så mycket som möjligt, och att jag kommer att hjälpa dem ner dem ber mig om hjälp. Även denna gång så såg det ut som om studenterna skulle ramla av stolen. De suckade djupt och oroande. Som om de nu förstår att praktiken inte är något som bara passerar. Och det får mig alltid att känna mig lite tudelad. Jag är en del i ledet för att intyga att dessa studenter är lämpade för att examineras som sjuksköterskor. Jag och handledarna ska hjälpa dem att få ihop böckerna med praktiken. Visa på att teori och praktik inte ligger milsvidd isär, utan att de faktiskt går hand i hand. Jag gör detta för att jag tror på studenten, men jag vet även vilket arbete som krävs för att man ska bli kunnig. Och det är inget jag hymlar med. Men lik förbenat känner jag alltid som den där häxan som ställer för höga krav på de stackars studenterna, direkt efter introduktionen. Men å andra sidan känner jag mig som den stoltaste av stoltaste handledare efter slutbedömningen då jag inser vilket kunskapslyft jag och kollegorna har hjälpt studenterna till.
Jag satte på mig vingarna igår. Bara för att visa för mig själv och andra att det jag gör, gör jag för att jag är god och vill väl. Ibland måste man vara lite övertydlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar