Jag är biten, av löparflugan. Det går inte fort, inte särskilt fort. Men jag har äntligen börjat njuta av det. Känslan av att jag orkar, att kunna tänka på annat än att hur ska jag orka. I helgen sprang jag utmed kustvägen mellan Abbekås och Mossbylund. Det blåste och doftade hav. Jag pausade på stranden. Gick ner till vattnet och bara tog in miljön. För det är fantastisk vad lugn och centrerad jag blir av strand, hav, blåst och mänsklig tystnad.
Jag hade verkligen längtat och laddat för den här turen. Att liksom få passa på att ta en tur utmed havet, när jag ändå var nere för att fira farsgubben. Sen jag bokade resan har jag funderat på vad jag kan behöva för kläder, hur jag skulle packa skorna på bästa sätt, och hur långt jag skulle orka. Nu sätter en krånglande höft stopp för längre distanser, men 6,5km blev det i alla fall.
Och vilken tid jag fick till. Jag upplevde att jag sprang med lätta steg, och inte körde slut på mig själv. Vilket också var målet med tanke på att det var fest på kvällen. Underlaget var asfalt, och backarna i princip obefintliga. Skåne ÄR platt...
Så jag laddade batterierna inför festen
och för några dagar framöver
med en löptur
utmed havet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar