Söndag = SBAR och krage

Jag ramlade ju liksom av den där hästen igår. Galopp, hopp över dike och flygande Anna (mannen i mitt liv flög av 3s före mig, men siktade bättre och landade i en mjuk snödriva...). Landade på is, på ryggen, ingen skyddsväst. tacka sjutton för att det gjorde ont. Jag var lite öm i nacken, tänkte, det kan man ju vara efter ett sådant äventyr. Men så tog jag mig i kragen och ringde i alla fall till 1177 (efter 4 timmar), bara för att försäkra mig om att det inte var någon fara (jag blir lätt hemmablind....). Jag fick prata med bästa sköterskan på bygget, en gammal kollega som skrattade åt mig när jag började med att redogöra (ala SBAR) för vad som inträffat.  Då jag hade full rörlighet, inga domningsar/stickningar och ingen amnesi, var vi väl överens om att det inte var någon fara. Hon skulle bara dubbelkolla med ortopeden....

Och ungefär här tänker alla som någon gång varit med i svängen "Jaha.... då är det bara att åka in då..." Och så blev det. Herr ortoped tyckte att jo minsann, det där lät väl sisådär. Så efter lite gentjänster av bästa taxigrannen anlände jag till akuten. För att inse att det var dum dag att göra illa sig på. Cosmic (datajournalen) låg nere. Inte direkt så man jublar. 

Jag lyckades dock övertalla triagen att jag inte var ett jätte-trauma, och undslapp på så vis kirurgerna. Jag fick gå direkt till ortoped. Som för övrigt hittade en öm punkt (jätte ont faktist) på en kota som han minsan hävdade var en misstänkt fraktur. Och ungefär där åkte den ökända kragen på. Och den eviga väntan på röntgen började. 

Jag hade dock varit klok nog att packa med "Fakiren " i handväskan, så jag hade något att underhålla mig med. Men att läsa med den där kragen på, som dessutom var för stor, var en utmaning. Men vad sjutton jag gillar utmaningar och läste på i de mest obekväma ställningar. 

När väl CT-halsrygg var klar, tog det 30min, så åkte kragen av. Inga frakturer, utan bara rejält mörbultad (vad va det jag sa!?!?!).  Så summa summarum. Jag kan nu med säkerhet säga att det där med att rida häst är en farlig sport. Hittills har jag ramlat av samtliga gånger jag provar den (antal gånger provat =1). Men trods detta, så känner jag idag att tusan, det där borde jag göra om. Alltså, inte att ramla av, utan att faktiskt rida häst.  Men då ska jag bannemig ha en skyddsväst på. För annars kommer inte kunna slappna av. Och mannen säger det samma. Det där måste VI göra om! Tillsammans-tid. 

Så, hur jag firade alla hjärtansdagskvällen?

Jo, på akuten, med en nackkrage läsandes om en Fakir som fick plats i ett IKEAskåp

Sämre har man ju haft det

Tror jag 

Men det tog jag igen idag. Men mer om det imorgon.