Och helt plötsligt, som från ingen stans, så blev det vårtermin. Med skola, jobba, dagis och snabblagade middagar. Vädret känns dock fortfarande som höst, vårens värme och vinterns snö lyser med sin frånvaro. Regn och snårblåst och några grader varmt. Mörkt när man åker hem ifrån och mörkt när man kommer hem.
Det blev liksom vardag igen. Vad vardag nu är. Jag slåss lite med det där begreppet. För det finns ingen dag som är den andra lik. Vardag har en tråkig likgiltig klang. Oglamorös. Men jag tänker så här. Att om jag väljer att se varje dag som unik, varje händelse och möte som något speciellt, varje middag med barnen som en festmåltid när vi faktiskt kan få vara samlade, så känns vardagen lite mindre vardaglig. Jag menar och tänker att det handlar om inställningen till livet, alltså de där dagarna som passerar. Unika dagar med som inte kommer åter. Vare sig det är söndag, onsdag, städdag eller spa-dag.
Visst kommer det dagar när jag känner att jag vill bara hoppa av, när jag känner att hjulet snurrar för fort, eller när tröttheten slår till med full kraft. När tårarna kommer och hopplösheten slår till. Men det beror inte på vardagen, utan på livet, de där dagarna fyllda med liv som passerar.
Så jag anammar härmed begreppet "o-vardag".
Unika dagar, som aldrig kommer åter.
Näää vardag är bra. Får man kläm på den så blir alla andra dagar bara superduper haha...Kram Anette
SvaraRadera