Söndag = Jag var rädd

Det går så snabbt. Läskigt snabbt. Och om man tänker på alla om, så blir man livrädd. 

Han skulle ju bara gå hem från granne, 30 steg, max. Som han gjort så många gånger förr. Men han ramlade ner från stödmuren. Han kommer in genom dörren, med blod rinnande, och gråtandes på ett sätt som jag inte hört förut. "Jag ramlade rakt på huvudet, mamma. Och jag var rädd!" Blodet rann i ansiktet, och han skakade. "Och ballongen gick sönder, jag vill ha min ballong mamma" säger han och visar den trasiga ballongen för mig.  Han hulkar, skakar och jag försöker pussla ihop vad han säger. Han har alltså ramlat handlöst ner för muren och landat med huvudet i asfalten. Inga skrapsår på händerna eller knäna, bara i ansiktet. 

Det blir akuten. Jag handlar instinktivt. Drar åt mig Hugo hund som ända packning och åker. 

Det dras ett larm när vi kommer in, för att vara på den säkra sidan bedyrar damen i triagen. Han är chockad mitt hjärta, skakar och gråter "Mamma, jag var rädd". Jag kramar och lugnar. Försöker låta bli att tänka om...

Det gick bra. Efter en natt på sjukhuset, "mammas gamla jobb", fick vi komma hem. Med en glad kille, som just nu är lite tröttare än vanligt. Men vad annat kan man förvänta sig när man har blivit väckt minst en gång i timmen heeela natten. 

Det blir inte alltid som man tänkt sig

jag låter bli att tänka för mycket om

jag är tacksam för mina fina före detta kollegor

Och lillebror

Jag var också rädd

hela natten