Jag la ut en fråga igår, på områdets FB grupp. Eller fråga, jag berättade att vi tänkte grilla till lunch vid badplatsen idag, och alla som ville kunde hänga på. Jag tänkte, "vi blir väl två tre familjer kanske, eller så blir vi själva".
Efter en natt med knapp sömn, kände jag dock att det där med att grilla inte var så lockande. Så jag sa att vi nog skulle stå över. Så den där ensamma familjen som kanske skulle komma, inte skulle bli förvånade över att vi inte dök upp.
Men så ändrade jag mig igen. Jag fick en spark i rumpan av fina J. Jag packade ihop matsäcken, kokade nyposoppa, såg till att barnen fick på sig underställen och att mannen packade ved. Och så drog vi ner till stranden lagom till lunch. Döm av min förvåning när jag upptäcker att stranden är "full" av härliga barnfamiljer. Grillarna ryker. Skridskor snörs på. Jag som trodde vi skulle bli själva. Vi var väl en 8-10 familjer sisådär.
Barnen lekte på isen. Föräldrarna pratade och skrattade, och konstaterade att det var väldigt länge sedan vi faktiskt träffades. Och allt kändes så rätt. Jag vet inte, om alla redan hade planerat för en söndagsgrillunch innan jag kom med förslaget, eller om min fråga var katalysatorn till trevligheterna. Vilket som spelar ingen roll. För det var helt fantastiskt att vi kom ut i solen, och fick träffa alla underbara grannar.
Och jag säger som fina J. Det blev som "En trevlig fest, fast bättre"
Men så trevligt med en sådan sammankomst, tur att du drog iväg på det trots allt. Jag gillar sådana dagar, de är guld värda!
SvaraRadera