Det känns långsamt, i hjärnan. Jag känner mig liksom som om jag rör mig i geggamojja. Men jag kan det jag gör, och kommer på vad jag glömt. Men det går långsamt. Men jag kan konstatera att det är som att cykla. Det faller sig naturligt. Jag tar vid där jag slutade. Om än långsammare.
Det tråkigaste är dock alla människor som har försvunnit. Alla fina kollegor som av olika anledningar har bytt jobb eller har vandrat vidare. Jag saknar dem alla. ALLA.
Och jag är trött i kroppen. Den är inte van vid att stå på ett betonggolv flera timmar i sträck. Trött i ryggen och i benen. Jag tackar mig själv för att jag drog på mig stödstrumporna i morse. De gjorde benchoken lite mildare. Men de är trötta benen och fötterna.
Nu ligger dem högt fötterna, och vilar. På spisen kokar linser och qinoua som ska bli lunch i morgon. på bordet framför mig står en chai latte. Barnen sover. Jag saknar dem. Barnen. Jag har inte ens fått en timme med kvalitetstid med lilla R idag. Det är jag lite ledsen över.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar