Denna man, min man. Vi är visserligen inte gifta, men vi har band som binder oss som är starkare än giftemålet. Vi har våra pojkar och en evig kärlek.
Denna man, min älskade man, mannen som stöttar, bär och uppmuntrar. Jag och R har nu varit inlagda på sjukhusetr i snart tre nätter. Det tär på oss alla, hela lilla familjen. Jag önskar så att jag kunde hjälpa till med allt där hemma, kunna avlasta lite, men det går inte av förklarliga själ. Då är han där, min man. Fixar och trixar, roddar och donar. Jag ser hu trött han är, hur sliten han är och hur orolig han är. Men han klagar inte, röjer sig inte. Han är stark min man, ibland lite väl.
Just nu utsätts denna man för en utmaning, att packa en väska till O inför Lucia. Sen ska det laddas kameror, roddas med mig och lilla R, kommasihåg tider och sen iväg. Allt för att inte göra vår stora O besvviken. Min man roddar även vår hormonstinna treåring som längtar ihjäl sig efter sin lillebror och mamma. Samtidigt förser han mig med mat och nödvändiga prylar. Han jobbar som vanligt. Allt detta i sömnlöshtens dimma.
Ibland, väldigt ofta, undrar jag hur detta gick till. Att jag och J blev ett. Att jag vågade kasta mig ut för stupet för att upptäcka att det inte var ett stup, utan början på en väg utan karta. Och att min resekamrat var en del av mig som jag saknat. Att en resa till Göteborg kan förändra livet på det viset hade jag nog aldrig kunat ana.
Jag hävdar inte att jag är lyckligt lottad. Det är inte min man heller. Det vi har har vi jobbat fram tillsammans. Vi har skapat det vi har, och skapar det fortfarande tillsammans.
Mitt halva jag, jag älskar dig, och just nu saknar jag dig något ofantligt.
Underbar kärleksförklaring! Tur att ni har varandra!
SvaraRadera