Just den frågan, "Hur känns det att börja jobba?", är den frågan som jag får svara på flest gånger per dag just nu. Och svaret är enkelt. Spännande, roligt! Många nöjer sig med det svaret, anda vill veta mer.
Det känns som om det är naturligt att ta nästa steg nu. Att påbörja nästa kapitel av mitt liv. Och nästa kapitel känns mer spännande denna gång, än när jag började jobba efter herr O. Jag har gjort mitt för världsbefolkningens folkmängd. Jag är redo att forma dem jag har skapat. Och samtidigt fortsätta att forma mig. Det känns som om min framtid är mer öppen. Ger fler möjligheter. En känsla av att återfå något som jag har villigt försakat.
Nu ska jag in i landstinget igen. In i den fyrkantiga boxen, som mår bra av en yvig och ifrågasättande jag. Jag ska få besöka andra människor i situationer som inte de har valt, gå bredvid en kort stund. Bli del av ett arbetslag var mål är det samma, men där de individuella vägarna skiljer sig åt. Nu gäller det bara att jag inte går ut för hårt. Att jag begränsar mig, och att jag får hjälp att begränsa mig.
Och kvällar och helger då? Vi får det att funka. Jag väljer att se fördelarna med att ha ett jobb som jag lämnar helt och hållet vid arbetsdagens slut. Att jag har kollegor som täcker upp för mig när jag inte finns på plats. Att min arbetsbörda inte ökar för att jag tar vab med mina barn. Att jag kan få lediga vardagar, bonusdagar, då jag och killarna kan göra skojiga saker, när resten av befolkningen jobbar.
Visst, landstinget är en låda, men beroende på hur stor lådan är, så får det plats med massor av olika former i lådan. Och det är bra. För nog för att jag ibland är en fyrkant, så gillar jag mer och mer att ändra form. Att utmana mig själv, och slappna av.
Och det bästa är att det inte är yttre faktorer som tvingar mig att vända blad, utan det är jag själv som bestämmer, och för det är jag tacksam.
